Hur gick det egentligen till när Sitting Bull blev mördad? Vi vet att klockan 05.50 på morgonen den 15 december 1890 red löjtnant Bullhead med sina indianpoliser in i Sitting Bulls by med ett uppdrag från militären att gripa hövdingen. Vi vet också att inom en timme var Sitting Bull, sju av hans närmaste vänner och sex polismän döda eller dödligt sårade.
De flesta ögonvittnesberättelser om mordet på Sitting Bull kommer från indianpoliser som ingick i den grupp som skulle gripa honom. Polisernas berättelser är i grund och botten samstämmiga och skiljer sig bara lite grann i detaljer. Författare till böcker som skildrar mordet på Sitting Bull använder ofta just indianpolisernas berättelser.
Den traditionella skildringen av mordet på Sitting Bull
Redan 1884 slog Sitting Bull och några hundra följeslagare till honom sig ner längs Grand River i Standing Rockreservatet, ungefär 7 mil sydväst om agenturen vid Missourifloden. Hövdingen lät uppföra två timmerstugor för att hysa sin stora familj. Efter några år hade han tjugo hästar, femtio kor och åttio höns. Han odlade majs, havre och potatis. Han skickade även sina barn till reservatets skola.
När andedansreligionen kom till Standing Rockreservatet i oktober 1890 slukade Sitting Bulls siouxer den med hull och hår och dansade som galningar i hövdingens by. Myndigheterna trodde nu att ett uppror var överhängande och general Nelson A. Miles beslöt då att man skulle gripa Sitting Bull. Men det skulle göras på ett lugnt och obemärkt sätt, så att hans anhängare inte protesterade. Miles hade föreslagit McLaughlin att Buffalo Bill skulle följa med soldaterna som medlare till Sitting Bulls läger, när han skulle gripas. Man kände till att Buffalo Bill var en god vän till Sitting Bull och att han hade ett visst inflytande över honom. Man ansåg därför att gripandet då skulle bli odramatiskt om Buffalo Bill var med. Men McLaughlin protesterade högljudd. Han ville att hans egen indianpolis skulle gripa hövdingen. De var tränade och pålitliga, dessutom menade McLaughlin, att blotta närvaron av vita soldater skulle vigla upp stämningen bland Sitting Bulls anhängare. McLaughlin fick som han ville.
Man planerade att gripa Sitting Bull den 20 december, då de flesta siouxer skulle befinna sig vid agenturen för att hämta ut sina varor och få anhängare till Sitting Bull skulle finnas till hands för att försvara honom. Den 11 december bad Sitting Bull McLaughlin att få lämna reservatet för att besöka Pine Ridgereservatet. Det kunde man inte tillåta. Nästa dag fick överstelöjtnant William F. Drum, kommendanten vid Fort Yates, order av Miles att Sitting Bull skulle gripas.
I gryningen, den 15 december 1890, red 39 indianpoliser och fyra frivilliga siouxer med löjtnant Bullhead i spetsen mot Sitting Bulls läger vid Grand River. De reguljära poliserna var klädda i sina blå uniformer och polisbrickor, befälen bar vita snusnäsdukar som igenkänningstecken. Samtidigt lämnade två kavallerikompanier på ungefär 200 man Fort Yates. De höll sig flera kilometer bakom indianpolisens styrka och närmade sig diskret Sitting Bulls by. Kavalleriets uppgift var att bistå indianpoliserna om det skulle uppstå problem i gripandet av hövdingen.
I sin timmerstuga låg Sitting Bull och sov med sin äldre hustru och en av deras två små barn. Förutom hövdingens 14-årige son Crowfoot och Red Wirlwind, One Bulls hustru, hade även två äldre män fått nattlogi i stugan. Resten av Sitting Bulls familj sov i hövdingens mindre stuga, som låg en bit bort. När poliserna nådde Sitting Bulls stuga i gryningen, strax före klockan sex på morgonen, omringade de huset. Sedan gick löjtnant Bullhead och några andra in i huset. De fann Sitting Bull sovande i sin bädd. När han vaknade stirrade han på Bullhead och frågade honom vad han hade för ärende. Du är min fånge svarade Bullhead, jag skall föra dig till agenturen.
Sitting Bull lät sig ledas ut ur stugan av poliserna som nu hade blivit nervösa för att anhängare till hövdingen hade samlats utanför. En av dem var Catch the Bear. Han var en hängiven andedansare och hade ett stort hat till Bullhead, efter en gammal konflikt långt tillbaka i tiden. Catch the Bear trängde sig fram genom folkhopen i riktning mot Sitting Bull. Framme vid dörren talade han om för poliserna att de inte fick föra bort hövdingen.
Bullhead nonchalerade Catch the Bear, och sade lugnt till Sitting Bull att han skulle följa med och inte lyssna på vad de andra sade. Det fick Sitting Bull att ändra sig. Han vägrade nu att samarbeta och gjorde motstånd. Bullhead och Red Tomahawk var då tvungna att med våld leda Sitting Bull mot hans häst. I samma stund tog Catch the Bear fram sitt gevär och sköt Bullhead i sidan. Medan Bullhead föll ner till marken avlossade han ett skott mot Sitting Bull, som träffade honom i ryggen. Samtidigt, medan hövdingen ännu vacklade efter träffen i ryggen, avlossade Red Tomahawk sin revolver mot Sitting Bulls huvud. Den 59-årige hövdingen störtade baklänges död ner på marken med utbredda armar, ungefär 10 meter från dörren.
Nu utbröt ett helvete. Sitting Bulls män svärmade runt poliserna med knivar, klubbor och gevär. Alla började skjuta på varandra på mycket nära håll, män brottades och dödsskrik skar igenom den kalla morgonluften. Catch the Bear träffades av ett kolvslag. Shavehead, som hade sovit över i Sitting Bulls hus, träffades i buken av flera kulor. Little Assineboine stupade i närheten av Sitting Bulls lik. Polisen dödade ytterligare fem av Sitting Bulls anhängare. Det sägs att just i denna stund reagerade Sitting Bulls cirkushäst på kulsmattret. Den väldresserade hästen satte sig ner på baken och lyfte ena benet. Under tiden indianpoliserna stirrade förvånade på cirkushästens uppvisning, passade Sitting Bulls anhängare på att dra sig tillbaka till snårskogen vid flodstranden, varifrån de återigen besköt poliserna.
Red Tomahawk tog nu befäl över platsen och gav order om att sårade och döda kamrater skulle bäras in i Sitting Bulls stuga. På golvet i en pöl av blod låg löjtnant Bullhead med fyra kulor i kroppen. I ett hörn låg en blödande Shavehead, med svåra skador i buken. I stugan upptäckte poliserna Crowfoot, hövdingens 14-årige son. Bakom ett draperi, som täckte en av väggarna, hade han stått gömd under hela striden. Red Tomahawk slog till den skräckslagne pojken med sin revolver. Han stapplade ut genom dörren och sköts kallblodigt ihjäl av två indianpoliser.
Det utlovade militärstödet från Fort Yates hade ännu inte hunnit fram till Sitting Bulls timmerhus. När den vid halvåtta tiden på morgonen kom inom synhåll för Sitting Bulls by pågick alltjämt striderna. När arméstyrkan närmade sig Sitting Bulls hus gick indianpoliserna dem till mötes. Tillsammans rensade de under kraftig skottväxling den närmaste snårskogen vid stranden på motståndsmän. När kapten Fechet klev av sin häst framför Sitting Bulls stuga förstod han att en fruktansvärd händelse hade ägt rum där.
Polisernas och soldaternas uppdrag hade varit att gripa Sitting Bull och föra honom till agenturen. Den meningslösa konfrontationen fick ett mycket tragiskt slut. Indianpoliserna hade släktingar bland dem som sköt mot dem. Samtidigt hade poliserna just dödat siouxernas störste hövding någonsin. Några av den stupade polismannen Strong Arms släktingar, som levde i närheten, samlades vid Sitting Bulls stuga. När Strong Arms bror, Holy Medicine, såg sin bror ligga död på marken, tog han upp ett oxok och gick fram till Sitting Bulls lik och slog ursinnig sönder ansiktet. Sitting Bulls hus och även andra hunkpapasiouxers hus plundrades nu av både soldater och indianpoliser.
Det var nu dags att lämna platsen. Sergeant Red Tomahawk lät de sårade indianpoliserna, Bullhead, Shavehead och Middle, ta plats i en vagn som var märkt med röda kors på sidorna. De döda poliserna, Little Eagle, Afraid of Soldier, Strong Arm och Hawk Man, lastades i en av arméns vagnar. När Red Tomahawk gav order om att Sitting Bulls kropp skulle slängar upp på samma vagn, protesterade poliserna. Men Red Tomahawk gav sig inte. Till slut lydde poliserna order, men bara om Sitting Bulls misshandlade kropp placerades i botten på vagnen och de döda poliserna ovanpå.
Det lilla följet nådde Standing Rockagenturen dagen därpå, den 16 december. De döda poliskropparna lades i agenturens bönehus. Kärran med Sitting Bulls lik återvände till Fort Yates, där kroppen lades i bårhuset bakom sjukhuset. De dödligt sårade indianpoliserna, Bullhead och Shavehead, avled kort efteråt. Fem polismän begravdes den 17 december under stor folklig anslutning. Bullhead avled på eftermiddagen den 18 december. Senare på dagen begravdes han under militära former. Mordet på Sitting Bull gav eko i hela världen. Även svenska tidningar, som Svenska Dagbladet och Ny Illustrerad Tidning, rapporterade om hövdingens död.
Andra versioner om mordet
En helt annan framställning av mordet på Sitting Bull kommer från ögonvittnet Four Robes, som ju var en av Sitting Bulls två hustrur. När poliserna störtade in i stugan berättade Four Robes att de: “stank av Whisky” och använde ett ovårdat språk. När de såg Crowfoot ligga i sängen sköt de kallblodigt ihjäl honom och sedan sköt de Little Assineboin. Därefter tvingade poliserna Sitting Bull att gå ut naken. Utanför hade poliserna omringat stugan och sköt nu mot alla som kom ut och på så sätt dödade de både vänner och fiender. Four Robes avslutade sin ögonvittnesberättelse med att konstatera att: ”Sitting Bulls vänner hade inte en chans att hjälpa honom. Inte ens om de hade varit väl beväpnade.”
One Bulls hustru Red Whirlwind Woman (även kallad Four-Blanket-Woman), övernattade i Sitting Bulls stuga för att hennes man jobbade natt, har lämnat en liknande historia: ”När jag hörde allt oväsen rusade jag ut och såg just då att Sitting Bull naken leddes ut från sin stuga. Sitting Bull bad att få sin häst sadlad och gjorde inget motstånd”. Red Whirlwind Woman berättade vidare: “Jag såg en eldflamma från ett gevär bakom mig och han blev skjuten”. Red Whirlwind Woman hade hört att poliserna hävdade att Catch the Bear hade avlossat det första skottet. Men hon menade att det första skottet som avlossades i striden dödade hövdingen. Catch the Bear var där. Han var ursinnig men sköt inte det första skottet, menade Red Whirlwind.
När One Bull kapitulerade 1881 värvades han till Standing Rockreservatets poliskår. När han anade att myndigheterna planerade att gripa Sitting Bull bad han McLaughlin att få slippa delta i aktioner mot sin morbror. Men när han då blev uppmanad att antingen göra sin plikt eller lämna in sin uniform valde han att avgå. One Bull som inte var närvarande vid mordet men som hade flera släktingar på plats, trodde inte att Crowfoot var orsaken till att Sitting Bull vägrade att bli gripen. Han hävdar istället att det var en av Sitting Bulls hustrur som började sjunga en krigssång som eggade upp Sitting Bull till att göra motstånd.
En av indianpoliserna, Shoot Walking, nämner inte ens historien om Crowfoot. Han påstod att Sitting Bull helt enkelt uppmanade sitt folk att attackera poliserna.
Metallbrösten
Naturligtvis ställer man sig frågan varför Sitting Bull blev mördad av sitt eget folk. Medlemmar i Standing Rockreservatets poliskår var hunkpapakrigare som hade deltagit i strider tillsammans med honom mot den vite mannen. Många deltog i striden vid Little Bighorn 1876 och följde sedan med hövdingen till Kanada. Men när de återvände till USA och påbörjade ett nytt liv i reservat hände någonting med dem. Indoktrinerade av myndigheterna började de ta avstånd från sin egen kultur och tidigare liv, som de ansåg var hednisk och barbarisk. Ett första steg för dessa krigare att gå den vite mannens väg var att klippa av sig håret och klä sig som vita. De släppte ifrån sig sina barn till de vitas skolor. Man ersatte den traditionella tipin som bostad med en timmerstuga. Man anlade en liten jordplätt för att odla grönsaker på. En del hade också skaffat sig höns och kor.
När agent James McLaughlin började rekrytera folk till sin poliskår valde han naturligtvis siouxer som hade varit framgångsrika krigare i sina tidigare liv. Dessa krigare hade blivit berövade på sina gevär och hästar när de kapitulerade. Men som poliser fick de återigen bära vapen igen och rida i sin tjänst. De utrustades med blå uniformer och en stor metallbricka som blänkte och visade att de var poliser. Siouxerna kallade därför indianpoliserna för Ceska Maza, som betyder metallbrösten.
Indianpoliser som står i givakt i Standing Rockreservatet
McLaughlins indianpoliser hade sedan länge velat gripa Sitting Bull, som de ansåg stod i vägen för siouxfolket. En del blackfeet- och yanktonaisiouxer som delade reservatet med hunkpapasiouxerna ville göra upp med hövdingen efter gammalt groll. Även en del hunkpapasiouxer hade också ett och annat att göra upp med honom. Sitting Bull var medveten om detta och hade därför livvakter vid sin sida var han än gick.
Andedansskjorta av säckväv, som siouxerna var övertygade om att den kunde stå emot soldaternas kulor.
Det rådde ett stort hat mellan Sitting Bulls folk och indianpoliskåren. Speciellt hatet mellan löjtnant Henry Bullhead som var högsta chefen över indianpoliserna och chefen över Sitting Bulls livvakter Catch the Bear var stark. Enligt en uppgift var Bullhead avundsjuk på Sitting Bull och Catch the Bear, som han nedsättande kallade för “kvinna”. Sitting Bull hade vid något tillfälle kallat Bullhead för en “gammal kvinna”. Så trots att Sitting Bull och Bullhead hade stridit tillsammans mot den amerikanska armén gick de emot varandra i de flesta frågor i reservatet.
I juli 1889 hade Bullheads poliser stoppat Sitting Bull när han försökte hindra folk från att skriva på general Crooks avtal som skulle leda till förlorad mark. Strax före mordet på Sitting Bull hade Bullhead förbjudit Catch the Bear från att köpa tomma mjölsäckar, för att han misstänkte att de skulle användas till att göra andedansskjortor.
Men att ta steget fullt ut och gripa en så mäktig person som Sitting Bull krävde stort mod. För en del poliser var det inte värt att ikläda sig en stilig uniform eller få månadslön för att vanära deras hövding. Andra kände att det inte var värt att riskera bli dödad i strid under ett sådant uppdrag. Därför gick indianpoliserna Grasping Eagle, Big Mane, Standing Soldier och kaptenpolisen Crazy Walking in på McLaughlins kontor och kastade polisbrickorna på bordet och avgick dagen innan gripandet skulle ske.
Men andra indianpoliser var så indoktrinerade av myndigheterna att de nu såg Sitting Bull som en stor bakåtsträvare som skämde ut sitt folk. En sådan indianpolis var hunkpapasiouxen Lone Man. Han var en av McLaughlins favoritpoliser på grund av sitt enligt myndigheterna exemplariska leverne. Lone Man bodde med sin familj i en stuga ungefär en halv mil öster om Sitting Bulls by i Grand Riverdalen. Han odlade majs och andra grönsaker. För att visa sin goda vilja hade han klippt sitt hår kort och gick i den vite mannens kläder. Han hade tidigare varit en god vän till Sitting Bull, men nu var han en aktiv motståndare till hövdingen och andedansen, som han ansåg var galenskaper.
Av de indianpoliser som deltog i uppdraget att gripa hövdingen är hunkpapasiouxen och indianpolisen Lone Mans berättelse lättast att förstå. De flesta historieböcker som skildrar mordet på Sitting Bull använder därför Lone Mans berättelse. Lone Man berättade sin historia till sin släkting Robert P. High Eagle, som översatte den till engelska. Lone Mans och andra indianpolisers berättelser publicerades av Stanley Vestal i sin bok; New Sources of Indian History, 1850-1890, som kom ut 1934.
Här följer så Lone Mans berättelse
På morgonen den 14 december 1890 var jag i mitt hem, som låg 57 kilometer söder om Standing Rockagenturen. Jag höll på att laga min sadel när jag fick besök av Afraid of Hawk som var indianpolis. Han berättade för mig att alla indianpoliser skulle med omedelbar verkan inställa sig för tjänst vid löjtnant Henry Bullheads hem. Afraid of Hawk hade blivit skickad till mig för att personligen meddela mig detta. Jag frågade honom om vad det gällde. Han svarade då att han kände på sig att vi skulle gripa Sitting Bull och hans andedansare. Afraid of Hawk berättade vidare för mig att han alltid hade varit rädd för att andedansen skulle föra något otrevligt med sig.
Jag bjöd honom på frukost och gav hans häst foder, under tiden jag gjorde ordning mig. Min häst var en grå valack som var i bästa kondition för uppdraget. Jag skodde honom med “halksäkra hästskor”. Jag kallade honom Wacinyanpi (Trogen) för att han var en pålitlig häst. När min hustru hörde om uppdraget blev hon nervös och orolig. Hon kände på sig att något hemskt skulle komma att hända.
När vi hade ätit klart tog jag farväl av min hustru och mina barn. Vi red sedan till Bullheads hem. På vägen dit hämtade vi upp andra indianpoliser som, Bad Horse, Armstrong, Little Eagle, Wakutemani, Brownman, Hawkman, Good Voice Elk, så när vi anlände till Bullheads hem var vi hela tolv stycken. De resterande 37 indianpoliserna kom från andra platser i reservatet.
På vägen till Bullheads hem hade vi gott om tid att diskutera vårt uppdrag. Vi var fullt medvetna om att vi en gång för alla borde ta ett krafttag mot andedansen som nu faktiskt hade blivit ett hot mot vår stam. Detta är min personliga åsikt. Jag har nu tagit avstånd från mitt tidigare liv som en barbarisk indian. Tidigare var jag en hängiven och lojal anhängare till Sitting Bull. Från tio års ålder hade jag varit en av de mest aktiva medlemmar i Sitting Bulls band. Jag deltog i buffeljakter och stred tillsammans med Sitting Bull mot andra stammar. Den viktigaste striden jag deltog i var den mot Custer vid Little Bighornfloden. Efter striden följde jag med Sitting Bull till Kanada. Efter två år återvände jag med den första gruppen av siouxer till USA och blev transporterad med ångbåt till Fort Yates och Standing Rockagenturen. Armén tog ifrån oss våra hästar och vapen, de beslagtog även vissa ägodelar som buffelfällar och hjorttänder och andra föremål som påminde om vårt tidigare liv. Men vi blev inga krigsfångar.
När Sitting Bull återvände till Standing Rockreservatet stannade jag kvar i hans läger vid agenturen. Jag hade nu blivit en någorlunda snäll och beskedlig människa, som levde på det årliga underhållet och veckoransoner som jag hade rätt till enligt tidigare avtal. Jag byggde ett timmerhus åt min familj och en inhägnad åt mina oxar och ponnyer. Jag började odla majs och grönsaker. Indianagenten major McLaughlin tyckte att jag var så duktig att han utnämnde mig till assisterande chefsbonde. Den tjänsten hade jag i två år.
Jag blev tilldelad en bit mark som jag levde på tills Sitting Bulls följeslagare bröt upp och flyttade till olika platser i Grand Riverdalen. Jag befordrades till menig i indianpoliskåren. På grund av min bakgrund som hunkpapakrigare i Sitting Bulls band ansåg man att jag var lämplig som polis. Jag berättar det här för att jag en gång i tiden var en stor anhängare av hövdingen. Men när andedansen kom till reservatet anslöt jag mig inte till dess anhängare, som jag ansåg höll på med galenskaper. Jag hade nu börjat leva efter en ny livsstil och hade lagt vidskepelse och gamla barbariska vanor bakom mig.
Klockan var mellan sex och sju på morgonen när vi nådde Bullheads hem. Indianpoliserna White Bear och Red Bear tog hand om våra hästar. De var mina släktingar så jag kände mig till freds i deras sällskap. Löjtnant Bullhead var också en släkting till mig och han tog emot mig i sitt hem som en vän. Ytterligare två medlemmar i poliskåren dök upp. Det var Shavehead och High Eagle. Löjtnant Bullhead gick då ut för att välkomna dem. Bullhead och High Eagle kramade om varandra. De hade varit vänner sedan barnsben och hade delat både glädje och sorg med varandra.
När alla hade anlänt till Bullheads hem åt vi middag. Efter maten sammankallade löjtnant Bullhead oss till ett möte på den plats Sitting Bull föddes för många år sedan. Bullhead talade till oss och sade:
“Mina vänner och släktingar, jag tror nog att ni är rätt så nyfikna på varför ni har blivit kallade hit den här eftermiddagen. Jag är övertygad om att ni alla känner till och är övertygade om att ni för eller senare skulle bli kallade till denna allvarliga uppgift. Jag har ett meddelande från major McLaughlin som vår vän Charles DeRockbrain, som arbetar som jordbrukslärare och tolk i detta område, skall läsa upp för er”.
Nu kom Charles, som kallades för Chaska bland indianerna, fram och läste upp brevet på siouxspråket så att alla förstod vad det handlade om. Jag tror inte att de närvarande indianpoliserna kunde läsa och skriva på vare sig engelska eller sioux. Vi blev ledsna när vi tänkte på att vår hövding och hans följeslagare hade brutit mot lagen för att de var påverkade av yttre influenser och att drastiska åtgärder behövdes för att få dem att lyda. Personligen anade jag problem, för under tiden andedansen utövades fritt hade andedanspräster vid flera tillfällen hotat indianpoliser om de lade sig i. Andedansarna ägde “Ogle Wakan”, andedansskjortor, som skyddade mot kulor. Flera fredliga försök hade gjorts av poliskåren för att upplösa andedanslägren, dock utan att lyckas.
Under augusti månad då andedansen var i full gång blev jag själv nyfiken över vad det var inom andedansen som fick mitt folk att bli galna. Tillsammans med min bror, White Horse, besökte jag andedansarnas dansbana för att se deras uppvisning. Jag fick även en chans att personligen tala med hövdingen. Jag respekterar hans djupa och ärliga intresse för andedansen. Eftersom jag alltid har hyst stor respekt för honom och varit hans vän avstod jag dock från att nämna eller ställa frågor i ämnet till honom. På plats blev jag emellertid övertygad om att något hemskt och fruktansvärt skulle komma hända om andedansen fick fortsätta.
Vi fick order om att agera vid gryningen. Eftersom vi hade en lång natt framför oss försökte vi fördriva tiden med att berätta om gamla krigsmeriter. När gryningen var nära bad Bullhead oss att be en bön innan vi begav oss iväg. Efter bönestunden blev vi beordrade att sadla hästarna. När alla var klara ställde vi upp oss två och två och startade vår resa. Vi red genom ett kuperat landskap på en hal väg. När vi red genom Grand Riverdalen hörde vi ugglans hoande och prärievargens ylande. En indian påpekade då för oss att ugglan och prärievargen varnade oss att vara försiktiga.
Innan vi startade fick Red Bear och White Bird i uppgift av Bullhead att göra i ordning hövdingens vita favorithäst när vi kom till hövdingens hem. Meningen var att Sitting Bull skulle rida på den till agenturen efter gripandet. På nätterna stod hövdingen häst i ett skjul eller en inhägnad. Resten av styrkan fick order om att omringa Sitting Bulls stuga för att behålla ordningen under tiden officerarna gick in i stugan för att gripa hövdingen. Bullhead sade till mig att han ville att jag skulle utnyttja min vänskap med hövdingen och lugna ner andra ledare om de blev hotfulla.
Vi red i en lugn takt tills vi kom inom 2 kilometers avstånd från Sitting Bulls by då vi övergick i galopp. När vi bara var 400 meter från stugorna red vi på som om vi skulle attackera byn. När vi anlände till Sitting Bulls stuga klev vi av våra hästar. Under tiden officerarna gick in i stugan omringade indianpoliserna snabbt stugan. Jag följde med officerarna och ställde mig vid dörren som jag hade blivit beordrad att göra. Det var fortfarande mörkt och alla sov. Endast hundarna var vakna. De var ganska många och hälsade på oss när vi kom. Utan tvekan väcktes andedansarna av hundarna skällande.
Bullhead knackade på dörren, tätt bakom honom stod Red Tomahawk och Shavehead. Hövdingen svarade: “Okey, kom in”. Dörren var öppen och Bullhead sa: “Jag har kommit för att föra dig till agenturen. Du är anhållen”. Sitting Bull svarade: “How”, “Låt mig klä på mig först innan jag följer med er”. Han bad sin hustru att hämta sina kläder, vilket man gick med på. När han var klädd och färdig att gå bad han sin son att sadla sin häst. Poliserna sa då att den redan var klar och stod och väntade på honom utanför. När Sitting Bull lät sig ledas bort av polisen, började hans fru plötsligt skrika högt av sorg. Skriket drog till sig uppmärksamhet. Snart hade flera anhängare till hövdingen samlats vid hans stuga. De började nu klaga på polisernas insatser. En av dem, Catch the Bear, sa: “Precis som vi har misstänk har indianpoliserna kommit. Om ni tror att ni kan ta honom tror ni fel”. Sedan vände han sig till sitt eget folk och sa att de nu skulle skydda sin hövding. Just då dök Crow Foot upp. Han var upprörd över sin mors skrik och Cath the Bears röst och sa till Sitting Bull: “Du har alltid kallat dig en modig ledare. Men nu låter du metallbrösten gripa dig”. Sitting Bull ändrade sig nu. Som svar på Crowfoots påpekande sa han: “Då vill jag inte följa med”. Nu försökte andedansarna komma närmare sin hövding för att till varje pris skydda honom. Indianpoliserna uppmanade andedansarna att inte starta något bråk, men de ville inte lyssna. Istället sa de att de inte fick ta deras hövding.
Löjtnant Bullhead sa till Sitting Bull: “Kom nu, lyssna inte på de andra. Jag vädjade nu till hövdingen: “Farbror, ingen kommer att göra dig illa. Agenten vill träffa dig och sedan får du komma tillbaka. Var så snäll och låt inte andra dra in dig i fara”. Men hövdingen hade redan bestämt sig för att inte följa med. De tre officerarna greppade nu tag i Sitting Bull. Löjtnant Bullhead tog tag i hövdingens högra arm, Shavehead den vänstra armen och Red Tomahawk knuffade fram honom i ryggen. Nu var hela byn i uppror. Kvinnor och barn grät medan männen samlades runt poliserna och hotade dem verbalt men hittills hade de inte skadat oss. Polisen försökte förgäves hålla ordning på folksamlingen, men det var som att släcka en våldsam präriebrand. Catch the Bear var nu så arg att han tog fram sitt gevär som han hade gömd under sin filt och sköt en kula i Bullhead, som blev sårad. När jag såg att min kära släkting och befäl blev skjuten, sprang jag fram till platsen där de höll hövdingen. Catch the Bear höjde då sitt gevär och sköt mot mig, men kulan missade. Jag var så nära honom nu att jag tog tag i honom och utan någon större ansträngning fick jag övertaget och bröt geväret ur hans händer. Jag slog honom med gevärskolven så att han blev utslagen. I samma stund sköt Bullhead ett skott i Sitting Bull samtidigt som han höll fast honom. Red Tomahawk sköt ytterligare ett skott i hövdingen som dödade honom.
De andra indianpoliserna hade nu slutfört sin uppgift och koncentrerade sig nu på att rädda sitt skinn. De drogs nu in i en hård kamp mot andedansarna. När dagen grydde flydde andedansarna mot skogen. Några hade redan flytt till söder om Grand River. Indianpoliserna tog skydd bakom skjul och inhägnader som fanns i närheten av hövdingens bostad och sköt mot de flyende andedansarna. En av indianpoliserna hade tagit skydd på marken bakom ett skjul när plötsligt en andedansare sköt honom i huvudet så att han dog på fläcken. Den mannen var min brorson John Strongarm.
Till slut upphörde skjutandet och vi började då samla ihop våra döda och sårade. Min kusin Hawkman fick i uppgift att rida till militären med nyheten om striden. Vi flyttade dem till stugan för vård. Under tiden detta pågick sa min vän Running Hawk till poliserna: “Mina vänner, det verkar som om någonting rör på sig bakom gardinerna i hörnet av stugan.” I stället för att man hade putsat väggarna med murbruk var de täckta med bitar av lakan som var ihopsydda och fastspikade på väggen. Alla stirrade nu på väggen och utan att vänta på order gick jag fram och drog upp gardinen. Där stod Crowfoot, som när han blev upptäckt skrek: “Farbröder, döda mig inte. Jag vill inte dö.” Poliserna frågade officerarna vad de skulle göra. Löjtnant Bullhead som hade följt det hela sa då: “Gör vad ni vill med honom. Han tillhör en av dem som har orsakat detta elände”. Jag kommer verkligen inte ihåg vem som avlossade skotten som dödade Crowfoot, flera sköt samtidigt. [Naturligtvis visste Lone Man hur Crowfoot dödades. För han var en av mördarna. Han ljög för att skydda sig själv. I en annan intervju med Stanley Vestal (Valter Campbell) berättade Lone Man följande angående mordet på Sitting Bulls 14-årige son Crowfoot: “Sedan slog jag till Crowfoot i pannan med mitt gevär så att han ramlade ner utslagen på golvet. När han låg där sköt vi tre skott i hans kropp].
Ungefär samtidigt dök soldater upp på en höjd öster om Sitting Bulls by. De var väntade för vi visste att de skulle komma. De hade valt att inte hjälpa oss under det mest kritiska skedet under striden. Det var kanske var lika bra, för de hade nog förvärrat situationen. De avlossade ett kanonskott mot vårt håll. Vi blev då beordrade att visa parlamentärsflagg. Jag rev av en bit från en vit gardin och knöt fast den på en lång pinne och sprang ut så att de kunde se mig. Jag trodde att de skulle upphöra med eldgivningen, men min insats var till ingen nytta. De fortsatte att beskjuta oss och kanonkulorna landade ganska när mig och tvingade mig att hoppa åt sidan. Till slut upphörde de att skjuta och red ner till oss. När de hade fått höra vad som hade hänt gick deras högsta befäl över till Sitting Bulls kropp och petade på den med en pinne och räknade tredje coup på den. Sedan yttrade han följande ord som Louis Primeau översatte: “Sitting Bull store hövding, du är orsaken till vad som nu har hänt dig själv och dit folk”.
När soldaterna hade klivit av sina hästar sprang de runt i husen och tog allt av värde. Red Tomahawk tog nu befäl över indianpoliserna. När allt var klart för att transportera de döda och sårade indianpoliserna och Sitting Bulls kropp blev vi befriade från kampanjen. Vi fick beröm för vår plikttrogna insats och ombads att närvara vid begravningen av våra kamrater som hade stupat i striden. Strong Arm, Hawkman, Little Eagle och Akichita stupade. Bullhead, Shavehead och Middle blev svårt sårade. Sju andedansare förutom Sitting Bull dödades.
Nu dök släktingar till dödade indianpoliser upp och jag hade aldrig tidigare i mitt folks historia bevittnat en så stark klagosång. Jag tog ett sista farväl av de döda och mina släktingar och begav mig sedan tillsammans med Charles Afraid of Hawks hemåt. På vår resa passerade vi flera övergivna hem som tillhörde andedansare. Jag var besviken över att ett så stort misstag hade gjorts föra att man hade lyssnat på andra utanför reservatet som egentligen inte orsakade oss något problem.
När jag kom hem bad jag min fru att ordna med en svetthydda innan jag träffade mina bröder, systrar och mor. Jag ville genomgå en ceremoni för att rengöra mig från att jag hade deltagit i en så blodig historia mot mitt eget folk. När ceremonin var avklarad tog man fram nya och rena kläder till mig. Kläderna jag hade burit i striden brändes. Sedan återförenades jag med min familj. Gud skonade mitt liv för deras skull. Nästa dag reste jag med min familj till agenturen. Jag inställde mig hos major McLaughlin. Han lade sin hand på min axel och tog mig i hand och sade: “Lone Man är en riktig man, jag är stolt över dig för att du har visat stort mod i striden mot andedansarna”. Jag var egentligen inte så modig just då. Men hans beröm fick mig nästan att börja gråta.
James McLaughlin föddes i Ontario i Kanada 1842. År 1863 flyttade han till St. Paul i Minnesota. Ett år senare träffade och gifte han sig med Marie Louise Buisson, som var hälften Mdewakantonsioux. McLaughlin fick amerikanskt medborgarskap 1865.
År 1871 fick han ett arbete som smed vid Fort Totten i Nord dakota, samtidigt som han studerade till indianagent. År 1876 fick han sitt första jobb som indianagent i indianreservatet Devils Lake. Fyra år senare blev han befordrar och förflyttad till det större indianreservatet Standing Rock. I sitt nya reservat tänkte McLaughlin genomföra myndigheternas assimileringspolitik med sträng hand.
När James McLaughlin anlände till Standing Rockrservatet på hösten 1881, hade han fem års erfarenhet som indianagent. Samma år återvände Sitting Bull till USA och två år senare slog han sig ner i Standing Rock. Då bröt en hård kamp ut mellan hövdingen och McLaughlin om vem som skulle bestämma i reservatet.
Indianagenter hade en militär beteckning som motsvarade deras civila status. McLaughlin titulerades som major i början av sin karriär. När han 1895 erhöll tjänsten som inspektor vid Bureau of Indian Affairs fick han titeln överste. År 1910 publicerade McLaughlin sina memoarer, My Friends the Indians. Han dog i Washington D. C. 1923.
McLaughlin var naturlightvis inte närvarande när Sitting Bull blev mördad. Den del i hans rapport som berör mordet på Sitting Bull är således andrahandsuppgifter som är baserade på intervjuer med indianpoliser.
United States Indian Service Standing Rock Agency,
Fort Yates, N. D. december 16, 1890.
Hon. I. J. Morgan Commissioner of Indian Affairs Washington, DC.
Sir
I överensstämmelse med mitt telegram från i går, där jag informerade er om en strid med indianer på det här reservatet, har jag härmed äran att översända följande detaljerande rapport. Mitt agerande i denna fråga har till fullo varit i överensstämmelse med instruktioner utställda av departementet.
Trupperna lämnade Fort Yates klockan 24.00, natten till söndagen den 14:e, innevarande månad, med destination Grand River, med Louis Primeau som vägvisare och med min styrka ur indianpolisen redan vid, eller på väg till, Grand River, för att, på min order, genomföra gripandet av Sitting Bull, så fort truppen var tillräckligt nära för att kunna göra motstånd i samband med gripandet.
I gryningen, måndagsmorgonen den 15:e, gick polisen in i Sitting Bulls by och avancerade direkt till hans stuga, som omringades. En detalj sändes in i huset, där Sitting Bull låg och sov på golvet, medan resten av polisstyrkan stannade utanför. Sitting Bull väcktes och fick beskedet att han nu var gripen, samtidigt som han restes upp i sittande ställning.
Till en början verkade det som om han inte tänkte göra något motstånd och polisen gav honom tid att klä på sig. Under tiden han höll på med det, ändrade han sin inställning, varför polisen var tvungen att bruka våld för att få ut honom. När de väl kom ut ur huset, var redan polisstyrkan omringad av Sitting Bulls följeslagare, medlemmar av den andedansgrupp som höll till i Sitting Bulls by, och det första skottet avlossades av Catch the Bear, en av de upproriska. Henry Tatankapah (Bullhead), som var polistyrkans chef, träffades av skottet. Striden blev nu allmän och var i praktiken ett rent handgemäng. Sitting Bull dödades tidigt i striden, skjuten genom kroppen och i huvudet, av Bullhead och Marcelus Chankpiduta (Red Tomahawk), som båda avlossade skott mot honom.
Fyra polismän dödades direkt och tre sårades, av vilka en avled här vid agenturens sjukstuga nu på morgonen, efter att han förts tillbaka hit. Bullhead, polislöjtnanten, är allvarligt skadad, men kanske överlever. Upprorsmakarna förlorade åtta döda och ett flertal sårade, innan de drevs från platsen av polisen. De övergav då sina hustrur och familjer och flydde uppför Grand River, lämnade efter sig sina döda kamrater och alla sina ägodelar.
Två kompanier ur det amerikanska kavalleriet anlände till platsen omedelbart efter striden, vilken varade i mindre än en halv timme. Trupperna säkrade platsen, samlade ihop invånarnas egendomar och deras döda. Militären gjorde inget försök att följa efter de flyende, vilket helt säkert ändå kommer att fångar upp av något militärförband, som nu patrullerar områdena väster och söder om reservatet.
Polisstyrkan återvände hit omkring klockan 15.00 i dag, eskorterade av kavalleritruppen och medförande de fyra döda poliserna samt Sitting Bulls döda kropp, liksom två fångar, Henry Growler, Sitting Bulls brorson, 21 år, och Middle, son till Little Assiniboine, 21 år. De döda polismännen kommer att begravas i morgon vid agenturen under fulla militära hedersbetygelser. Sitting Bulls lik finns nu hos militären vid Fort Yates.
Vid en närmare studie av hur striden utvecklade sig står det het klart att indianpolisen uppträdde oklanderligt och visade alltigenom gott omdöme och ett stort mod. Ett uppmärksammande från myndigheterna för deras insats vore därför synnerligen välförtjänt och omgående offentliggöras, tillsammans med en betydande ersättning till de dödas familjer, men också till de överlevande i syfte att visa att myndigheterna uppskattar den betydande tjänst som de gjort för landet i och med gårdagens strid.
Jag uppmanar respektfullt inrikesdepartementet att i samarbete med krigsdepartementet se till att kongressen vidtar sådana åtgärder som försäkrar att de tappra som överlevde, samt familjerna till de döda, en rejäl och generös belöning.
Förutom indianpolisen var det fyra frivilliga, Gray Eagle, Spotted Thunder, Otter Robe och Young Eagle, som deltog i striden och starkt bidrog till det goda resultatet, varför de också bör uppmärksammas på samma sätt. Gray Eagle (Gabriel...
sidan 5 i rapporten saknas
...och åtskilliga andra svårt sårade, men vilka avlägsnades av sina vänner, varför deras identiteter inte är kända.
En stor del av indianerna vid den här agenturen är lojala mot myndigheterna och uttrycker tillfredställelse över att andedansgalenskapen nu äntligen kan ta slut här.
Jag har skickat budbärare efter de flyende indianerna och rått dem att återvända, eftersom den enda säkra platsen för dem är här vid agenturen och att de så länge de befinner sig utanför reservatet måste vara beredda att ta konsekvenserna av det.
Även om den här konflikten förorsakat förlusten av flera av våra allra bästa polismän, vilket djupt beklagas, så har det ändå medfört mycket gott, genom att till slut ända Stting Bulls karriär, vars inflytande varit så bakåtsträvande, Det har också varit mycket värdefullt att uppleva indianpolisens lojalitet med myndigheterna och med vilken beslutsamhet de genomförde detta svåra uppdrag.
Jag bifogar kopior av de telegram som bekräftade bemyndiganden, under vilka indianpolisen beordrades att utföra gripandet av Sitting Bull. Jag bifogar även en kopia av det meddelande, som inkom från John M. Carignan, läraren vid Grand River Day School och som klargör Sitting Bulls planerade flykt och därmed föranledde beslutet om ett omedelbart gripande. Vidare en enkel skiss över platsen för striden.
I am , Sir Your obedient server James McLaughlin U. S. Indian Agent
Kapten Fechets beskrivning av Sitting Bulls död
Kapten Edmond G. Fechet var befälhavare för den trupp ur 8:e kavalleriet som sändes ut som stöd åt indianpolisen natten till den 15:e december. Liksom James McLaughlin var Fechet inte heller närvarande när Sitting Bull mördades. Hans berättelse, The True Story of the Death of Sitting Bull, publicerades i tidningen Cosmopolitan i mars 1896.
När Fechet nådde Sitting Bulls by var striden redan över där och han konstaterade då att en desperat kamp hade utkämpats mellan Sitting Bulls andedansare och indianpolisen. Fechet skriver:
“...När platsen var säkrad kunde jag äntligen överblicka vad jag uppfattade som resultatet av en tämligen desperat kamp. Framför huset och inom en radie av knappt femtio meter, låg kropparna av åtta döda indianer, bland dem Sitting Bull, samt två döda hästar. Inne i stugan fanns fyra döda polismän och tre sårade, varav två dödligt. Bidragande till den redan skrämmande situationen var Sitting Bulls hustrur som fanns i den mindre stugan bredvid och som nu hela tiden upphävde sina gälla klagosånger”.
Fechet frågade nu ut indianpoliserna om vad som hade hänt. Hans berättelse om själva mordet på Sitting Bull är därför andrahandsuppgifter och bidrar inte med något nytt om händelsen. Fechets historieberättelse är emellertid intressant av andra skäl. Den avslöjar nämligen myndigheternas syn på Sitting Bull och att armén inte sparade på krutet när hövdingen skulle gripas.
I sin berättelse skriver Fechet att hunkpapasiouxerna blev allt mer indragna i den pågående “Messiasgalenskapen” sommaren 1890. Och att indianagenten James McLaughlin och hans hustru försökte tillsammans med kända och lojala hövdingar få stopp på andedansen. Sitting Bull, som enligt Fechet hade utnämnt sig själv till överstepräst, trotsade myndigheterna. Fechet citerar ett brev som major McLaughlin skickade till Herbert Welsh i Philadelphia, som avslöjar agentens nedvärderande syn på hövdingen. I brevet skriver McLaughlin angående hövdingen:
“Sitting Bull har haft ett negativt inflytande på sina följeslagare, och i samband med den senaste galenskapen har de blivit offer för hans slughet och litat blint på de absurditeter han predikade för dem om uppkomsten av ett indianskt årtusende. Han lovade att deras avlidna förfäder skulle återvända, att det gamla indianska livet skulle återuppstå och att de vita skulle förgöras...”
Fechet skriver vidare att Sitting Bulls indianer hade lagt ner allt arbete och nu bara ägnade sig åt den nya religionen.
McLaughlin ville lösa andedansproblemet med att gripa hövdingen. Men utan order från militären kunde inte det ske. I mitten av november 1890 insåg även militären att man var tvungen att gripa hövdingen för att få slut på andedansen. Man planerade då att gå till verket när hövdingen hämtade ut sin ranson i vid agenturen, vilket ägde rum var fjortonde dag. Men planen gick av stöpet för att hövdingen plötsligt slutade med att hämta ransonerna personligen. På eftermiddagen den 12:e december fick postkommendanten överstelöjtnant Drum i Fort Yates ett telegram från militärhögkvarteret i St. Paul i Minnesota som sade att han nu i samarbete med indianagenten kunde gripa hövdingen på bästa sätt.
Redan innan arresteringsorden av Sitting Bull utfärdades hade militären förberett sig mycket noggrant. I Fort Yates tjänstgjorde två kompanier ur 12:e infanteriet och 8:e kavalleriet. De soldater som skulle ingå i styrkan var redan utsedda, 50 från varje kompani. Artillerienheterna som skötte Gatlin- och Hotchkisskanonerna tränades regelbundet. Allt som behövdes för kampanjer, en dags ransoner för män, hästar och djur, buffelskinnspälsar, hästtäcken och extra ammunition, var redan packat i väntan på att lastas. Förnödenheterna skulle transporteras i en lätt fjädervagn som drogs av fyra hästar, samt en Röda korsetambulans.
Fechet nämner också i sin berättelse att militärens underrättelsetjänst var aktiv. Man hade skickat ut indianpoliser till Sitting Bulls by för att spionera på honom. Dessa spioner låtsade att de höll på med något annat som till exempel hugga ved när de i själva verket iakttog vad hövdingen och hans närmaste folk sysslade med. Man misstänkte även att Sitting Bull hade spioner som bevakade såväl militären som agenturen.
Fechets beskrivning av mordet är av traditionellt slag. De följer i stort sätt indianpolisernas berättelser och McLaughlins officiella rapport. Ungefär klockan ett på dagen lämnar militären mordplatsen. Man bar in liken av döda andedansare i ett av husen och Sitting Bulls hustrur som har varit fängslade släpps fria. De döda indianpolisernas kroppar samt Sitting Bulls kropp lastades på en vagn för transport till Fort Yates.
Vad hände efter mordet ?
När Sitting Bull låg död på marken fortsatte några av hans följeslagare att göra motstånd mot indianpoliserna i en kort men intensiv strid. Under tiden sökte byns ungefär 300 invånare skydd i det närbelägna skogsområdet vid floden bakom Sitting Bulls stugor. Klockan 07.30 anländer så Fechet med sin militärstyrka och sporadisk skottlossning pågår ytterligare i två timmar. Senare på dagen beslutar de flesta som tillhörde Sitting Bulls band att lämna sina hem vid Grand River. De flyr söderut för att söka skydd i hövdingarna Big Foots och Humps läger vid Cheyenne River. Militären beslutar sig för att inte ta upp jakten på Sitting Bulls flyktingar. Inom en vecka hade dock hälften av flyktingarna återvänt till Standing Rock. Den 21 december kapitulerade ytterligare 168 män, kvinnor och barn vid Cheyenne River. Endast ett trettiotal män, kvinnor och barn nådde fram till Big Foots läger. Hur många av dem som dog två veckor senare vid Wounded Knee är okänt.
Även Sitting Bulls närmaste familj flydde reservatet, men de blev tvingade tillbaka till Standing Rock och hölls kvar där. Sommaren 1891 lämnade ungefär 200 hunkpapasiouxer, inklusive Sitting Bulls familj, Standing Rockreservatet och tog sig ner till Badlands i sydvästra Syd Dakota. Där levde de i tysthet i tre år tills tjänstemän besökte dem och skrev in dem som medlemmar i Pine Ridgereservatet.
Sitting Bull begravdes den 17 december i Fort Yates militärkyrkogård. Närvarande var James McLaughlin, tre officerare och fyra soldater. På nyårsafton 1890 begravdes offren i Wounded Kneestriden i en massgrav. Dagen efter ägde en liknande ceremoni rum i Sitting Bulls by vid Grand River när man placerade sju manskroppar, som dog med Sitting Bull, bredvid varandra i en gemensam grav. Missionären Thomas L. Riggs läste ur bibeln och när man hade täckt kropparna med tältduk skyfflade man igen graven med jord. Dessa kroppar hade lämnats kvar på marken i en hel vecka och hade börjat ruttna. Släktingar och vänner till de döda på Sitting Bulls sida var helt enkelt rädda för att återvända till platsen och begrava kropparna. När så prästen Riggs kom till platsen för att hålla en gudstjänst ordnade han med begravningen.
I mars 1908 skriver William Sitting Bull med familj i Pine Ridgereservatet, Sitting Bulls dövstumme son, ett brev till Inrikesdepartementet i en begäran att få återvända till Standing Rockreservatet. I ett svarsbrev av inrikesdepartementet avböjs Williams begäran. Man motivera beslutet med att referera till ett brev som var författat av James McLaughlin, och där han stark avråder från att låta William och hans familj återvända till Standing Rock med följande motivering:
“Med hänvisning till statliga dokument som visar att den kände indianen, Sitting Bull, fader till denne William Sitting Bull, var ett störande element och orsaken till så mycket problem i Standing Rockreservatet. Från början till slutet hade han en attityd som var till skada för indianerna han umgicks med. Skulle hans son nu överföras till Standing Rockreservatet är jag rädd för att faderns forna anhängare troligen skulle göra honom till ledare, och därigenom skapa osämja bland de forna anhängarna till Sitting Bull, som nu är vänligt sinnade och avancerar stadigt mot civilisationen. Sitting Bulls familj och ungefär 200 av hans följeslagare har lämnat Standing Rockreservatet då och då efter Sitting Bulls död under andedansoroligheterna 1890-1891, och blev så småningom inskrivna i Pine Ridgereservatet, där de sedan dess har varit bofasta. Jag tror att det skulle vara bäst för Sitting Bulls familj och utan tvekan bra för Standing Rockindianerna om William Sitting Bull önskade att bli kvart i Pine Ridge där han för närvarande lever och har levt de sista 17 åren."
Myndigheten var således inte villig till att låta William Sitting Bull och hans familj återvända till Standing Rockreservatet. William dog ett år senare, den 8 december 1909, vid en ålder av 42. Han ligger nu begravd i Pine Ridgereservatet.